Det där samtalet. Som en inte vill ha. "Din läkare vill träffa dig redan imorgon". Panik. Tårar. Obefintligt med sömn. 50 min på löpandet utan att jag ens känner att jag är trött. Eftersom kroppen och hjärnan har fullständig panik. 7 min i dödens väntrum (onkologen). 1 minut med läkaren innan vi vet varför vi är där, hon går rakt på sak. MR hjärna visar i inga nya förändringar. Det är goda nyheter. Men. Det är alltid ett men. En metastas i en kota har växt in mot ryggraden. Den måste strålas. Fortsätter den att växa kan den hota rörligheten i benen. Metastaserna i lungorna har växt. Förändringen i mjälten är större. Det är alltså en metastas.
Så många dåliga besked. Ändå känner jag mig lugnare efter beskedet. Inget direkt livshotande. Kanske kommer han leva även till sommaren om vi har tur.