När en väntar på att någon en älskar över allt annat ska genomgå hjärnkirurgi står tiden still. Samtidigt som den går alldeles för fort. En vill stanna tiden. Samtidigt vill en speeda upp tiden för att det ska vara över, vara klart. Det enda en vill är att operationen ska vara över och att allt har gått bra. Samtidigt är en så livrädd inför detta att en inte vill att dagen ska komma.

Dagarna före A’s hjärnoperation var vi bara hemma. Veckan innan var han inlagd på onkologen några dagar på grund av svår huvudvärk. Jag klarade inte av att jobba dessa dagar, och tog beslutet att jag stannar hemma tills operationen är klar och A är hemma igen. Att se den en älskar ha så ont är så tärande. Att försöka lugna med att ”det är för att tumören och ödemet växer” känns helst absurt. Det är som att lugna någon med att den värsta mardrömmen har blivit sann.

Tillslut kom dock dagen då vi skulle befinna oss på Akademiska i Uppsala för inskrivning. Resan dit strulade. Vi hittade inte till sjukhuset. Väl där hittade vi ingen parkering. När vi kom till avdelningen, en kvart försenade, blev vi dock väl omhändertagna. Vi fick träffa narkosläkaren (en underbar människa som lugnade mig otroligt mycket genom att säga att hon ringer mig när operationen är klar och A är på uppvaket) och kirurgen. Av kirurgen fick vi veta att det går två stora blodkärl nära tumören. Strålande…

Kvällen var ändå bra, vi åt pizza med min syster som kommit för att hålla mig sällskap under operationsdagen och såg på lite komediserier på hotellrummet. Trots allt sov jag ganska bra den natten.