Jo, nu sitter jag här ensam hemma. Eller nej, ensam är jag inte. Barnen är här och framförallt är min bästa vän här. Jag kan verkligen inte med ord uttrycka hur tacksam jag är över att hon är här. Min bästa vän, som gång på gång det senaste året visat att jag kan lita på henne i vått och torrt. Hon är här. Men min livskamrat är inte här. Han ligger på onkologen med huvudvärk orsakad av en metastas i bakloben. Det suger så jävla hårt. Jag hatar denna skit-cancer så jäkla mycket. Det börjar kännas tröstlöst.
Min älskade syster räddade också världen ikväll. Ni två, min bästa vän och min otroliga syster. Skulle aldrig klara detta utan er!