Han sitter här i soffan bredvid mig. Han gör helt normala saker. Han spelar på mobilen. Han ger mig en puss. Han svarar på ett sms. Han smeker mig i nacken. Det plingar till i hans jobb-mobil. Han behöver svara på ett mail. Jag går ut i köket för att hämta met cola. Han ber mig fylla på hans glas också.
Allt är så naturligt. Som att verkligheten inte finns. Verkligheten som är att han har spridd obotlig cancer. Och att han ska genomgå hjärnkirurgi nästa vecka. Paniken kommer såfort jag tänker tanken...