Jag vaknar till efter några timmars orolig sömn med många mardrömmar. A är vaken. Jag vet att han gör allt han kan för att inte väcka mig, men han har så ont att han inte kan låta bli att stöna lite när han försöker vända sig i sängen. Det är benet som smärtar, och smärtan beror på att en av metastaserna klämmer på ichias-nerven. Jag är vaken och frågar hur det är. Han säger att det gör ont i benet. Jag märker att han verkligen har väldigt ont. Jag tittar på klockan. 4:02. Tänker att vi somnar nog om. När klockan är 5:45 tänker jag om. Vi kommer inte att somna om, eftersom det är en kvart tills min klocka ringer. Jag är ett vrak. Jag har hjärtklappning, huvudvärk och kallsvettningar. Jag lägger mig på rygg och djupandas. När ingenting känns bättre kl 6:20 sms:ar jag min chef och mina kollegor och meddelar att jag inte kommer idag. Får iväg ungarna till skolan. Lägger mig under täcke och filt. Har dåligt samvete. Får ett sms från min kollega ”Ta det lugnt, jag fixar dagen”. Somnar sakta in.

Sen är dagen ett töcken. Vaknar, somnar om, går på toaletten, somnar om, dricker vatten. Ungarna kommer hem. Jag går upp och dricker kaffe. Tänker att de måste fundera över varför vi ligger här hemma som zoombier. Vi läser läxor. Äter middag. Sängdags för ungarna. Jag och A ser på tv. Jag önskar att morgondagen ska kännas lite lättare…