Dagen var till stor del skit, var hemma och vabbade och mådde pyton. Så många tankar, så mycket oro. Att gå och vänta på besked är precis lika illa som att få ett dåligt besked. 

Att hämta posten när A har varit på röntgen och vi inte fått besked är verkligen något jag drar mig för. Idag tog jag i alla fall tjuren vid hornen och hämtade in det som låg i brevlådan när jag hämtat dottern från skolan. Ett brev från landstinget. Ett tunnt brev. Inte en kallelse. Det var ett besked, visste det innan det ens var öppnat.

 

Så många tankar far genom huvudet. Den tanke jag fokuserade mest på var faktiskt att om det är ett dåligt besked kommer det inte med posten. Jag orkade inte vänta på att A skulle komma hem, jag öppnade. Och....