Det har hänt något väldigt märkligt. Varadagen har kommit tillbaka. Tiden rullar på. Livet fortsätter. Hur är detta möjligt?

 

Ingenting är som förut. Det kommer det säkerligen aldrig att bli. Hela sommaren har jag haft ångest för att vardagen ska komma tillbaka. När vi levde i vår lilla sommar-sol-och-semester-bubbla var livet hanterbart. Jag fasade för att börja jobba igen. Dels för att det innebär att uppföljningen närmar sig, och även för att det innebär så mycket mer krav. Jobba, prestera, se till att ungarna presterar i skolan, träningar, läxor, gympakläder som ska med på rätt dag, utvecklingssamtal, föräldramöten. Ja, jag kan nog fortsätta att rabbla upp krav i en evighet.

 

Men nu har jag jobbat en vecka. Och alla lever. Faktiskt mår vi ganska bra. Vi lever i en jättekonstig verklighet. Det känns som att livet är uppdelat i episoder. Fram till nästa uppföljning. Kanske gå den bra, kanske innebär den slutet. Och sen kommer en episod till. Livet sker i steg om 3 månader. Och alltid med vetskapen om att allt helt plötsligt kan ta slut någonstans i bakhuvudet.