Tänk att tiden bara fortsätter att gå trots allt. För en vecka sedan, när vi satt på hotellet kvällen innan strålbehandlingen, tänkte jag att morgondagen aldrig kommer att vara över. Nu har det helt plötsligt gått en vecka. Det är verkligen konsigt det här med att tiden fortsätter att gå, jorden fortsätter att snurra och livet där ute fortsätter tämligen som vanligt. Här står ju allt stilla.

 

I vanliga fall har en planer för idag, för imorgon, kanske för nästa vecka, för nästa sommar och kanske för vart en vill vara och vad en vill göra om några år. Vi har planer för idag. Kanske för imorgon. Sen är det stopp. Att tänka sig livet om ett år går inte. Inte ens om en månad. Vi vet inte ens om livet vi lever idag finns kvar om en månad. Det kanske är pessimistiskt att tänka så, men det är vår verklighet just nu. Jag kan inte säga det nog många gånger. Det var inte såhär livet skulle bli.