Jag hade tänkt publicera detta inlägg 4 januari, då det var ett år sedan vi fick beskedet. Av olika anledningar blev det inte så. Men här är det. Tankar efter ett år med cancer i familjen.

Ett helt år har vi nu levt med denna cancer. Det känns ganska overkligt att det gått över ett år sedan vi fick detta fruktansvärda besked. Ändå visste vi inte hur dåligt besked det verkligen var i början. Till en början kändes det som att läkarna var ganska hoppfulla. Nu är ju läget att det snart inte finns mycket mer att göra än att smärtlindra.

Hur har då detta påverkat oss? Som familj, som par, som individer? Självklart har det påverkat oss mycket. Samtidigt är mycket förvånansvärt normalt.

Som individ har jag blivit betydligt ängsligare och nervösare. Jag har väldigt svårt att slappna av och leva i nuet. Nattsömnen är knappt värd att kallas sömn. Det krävs väldigt lite för att jag ska bli ledsen/arg/stressad. Ofta bir jag alltihop samtidigt. Det har, på något konstigt sätt, även gjort mig mer säker på mig själv i det avseendet att jag faktiskt insett att jag kommer att klara mig ensam den dag det behövs. Den insikten hade jag inte för två år sedan.

Som par har vi blivit starkare. Det är den relationen jag upplever har förändrats mest. Självklart är det så att under normala förhållanden tar en varann lite för givet i en relation. Inget konstigt med det. När en inte längre kan ta för givet att ens livskamrat kommer att finnas kvar blir relationen annorlunda. Otroligt jobbigt såklart, men ändå stärkande för relationen på något väldigt konstigt och surrealistiskt sätt. Vi visar mer hänsyn. Vi försöker förstå varandra mer än förut. Vi tar vara på stunderna tillsammans mycket mer.

Familjen då? Här är det mesta som sagt var förvånansvärt normalt. Vi båda håller för det mesta masken när barnen är i närheten. Men såklart är vi även ledsna tillsammans ibland. Det är ofta befriande att vara tillsammans som familj, det är då tillvaron känns som mest normal. Det händer att jag till och med nästan glömmer all skit när vi umgås som familj och har kul. A lyser upp. Jag dras med.

Får vi ett år till tillsammans? Kanske. Just nu talar det mesta för det. Men i nästa vecka är det MR hjärna och CT buk/thorax. Kanske förhoppningarna är helt annorlunda om 14 dagar… Så är vardagen med cancer.