Men så var det ju inte riktigt. 

Efter att A vid upprepade tillfällen tagit upp med sin fysioterapeut att han hade känningar på baksidan av låret, ungrfär som när han hade en metastas som klämde på ishias-nerven uppmanade fysioterapeuten honom att ta upp detta med onkologen, bara för att säkerställa att det inte berodde på någon metastas. Ungefär en vecka efter att han ställt frågan till onkologen fick han ett samtal där onkologen meddelade att de hade tittat på röntgenbilderna igen, och att det fanns en förändring (dvs tumör, jag förstår inte varför de envisas med att kalla det förändring) på insidan av bäckenet, i höftledsgropen. Den går inte att operera utan stora konsekvenser (förlamning av benet, förlorad kontroll av avföring). Det förslag de har är att återuppta immunterapin och att strålbehandla. 

Vi har väl inte jättestor tilltro till att immunterapin ska ha någon verkan, effekten hade ju i princip försvunnit för ett år sedan. Strålningen kan kanske funka, det har funkat i skelettet ett par gånger förut men har även inte fungerat på andra metastaser. 

 

Känner lite att jag är tillbaka i de känslor jag hade 2018, allt är helt ovisst igen och jag kan inte se framåt. Kan inte se fram emot sommaren, för jag vet inte om den kommer att bli tillsammans med min man. Kan absolut inte se ett år framåt, det är liksom ingen ide.

 

Livet blev återigen ställt på paus.