Idag är det exakt 6 år sedan vi fick cancerdiagnosen bekräftad. Den 12 januari 2018 satt vi i ett rum på sarkomcentrum på Karolinska och hörde läkarens ord "och det är ju såhär de elaka cancertumörerna brukar bete sig". Marken rasade för andra gången på en månad.

 

Där och då kunde jag aldrig tänka mig att min man fortfarande skulle vara i livet 6 år senare. Jag kunde inte heller ens i min vildaste fantasi föreställa mig hur jobbig denna resa skulle bli. Kort sammanfattat så har vi varit till helvtet och tilbaka inte bara en, utan flera gånger. Det går sällan en hel dag utan att jag tänker på döden, begravning och livet efter min make.

 

Just nu är status att det finns en liten föränding i en muskel under höger arm. Ett ultraljud ska göras, och om förändringen (läs tumören) går att lokalisera tas den bort. Om inte får vi avvakta. Det resultatet på PET-röntgen känns ändå okej. Lite (läs mycket) panik över ny metastas. Dock ingenting i några vitala organ, vilket jag antar ska ses som positivt.