Återigen denna väntan...

Ett halvår går väldigt fort. För ganska precis ett halvår sedan kände jag ig mer lättad än jag gjort på länge. Det var dagen före midsommarafton, det var sol och 28 grader varmt. Våra midsommargäster hade anlänt, vi drack lite vin, badade i poolen, solade, pratade. Ändå var det något som gnagde. Gnagde som fasen. För ungefär tre veckor sedan hade A gjort PET-röntgen. Ungefär en vecka efter röntgen kom en kallelse till läkaren, utskriven två dagar efter genomförd röntgen. Vi gick liksom bara och väntde på att få komma dit för att få höra vad de hittat för nya tumörer den här gången. Försökte att inte tänka på det, men det var trots allt svårt att njuta av det underbara vädret och det fantastiska sällskapet. Jag minns att jag och A sitter vid bordet när hans telefon ringer. Jag ser inte vem som ringer, men ser direkt på honom när han reser sig och går in att det är från sjukhuset. Jag följer efter. Det är hans onkolog. PET-röntgen är blank. Som vanligt tar det några sekunder att ta in detta. Sedan bara lättnad. Det blev en väldigt bra midsommar!

 
Nu har som sagt var ett halvår till gått, ny röntgen är gjord och A har läkartid om två dagar. Den här gången kom läkartiden innan röntgen gjordes, och det är ju så det ska vara. Du får en röntgentid och vet när du gör röntgen när du ska få besked. Men det här är inte kul. Den här väntan är fasen ren tortyr. Har sagt det förr, och jag säger det igen. Det jag avskyr mest i livet just nu är att sitta i väntrummet på Onkologen och vänta på besked om liv eller död.