4 år sedan idag. 4 år sedan livet vändes helt upp och ner. 4 år sedan det mest chockartade besked jag någonsin fått i mitt liv. 4 år sedan marken rämnade under mina fötter. 

 

Samtidigt som det känns helt overkligt att vi levt med detta i 4 år så blir jag förvånad över att det bara är 4 år. På sätt och vis känns det som att vi fick beskedet igår, och samtidigt kan jag knappt minnas hur det kändes att leva utan att ha cancer flåsandes i nacken.

 

Jag vet att det fanns saker som var jobbiga i livet även innan A fick sitt cancerbesked, det fanns saker som var väldigt jobbiga. Men idag har jag så svårt att förstå hur någonting kan kännas SÅ jobbigt när en inte har ett dödshot hängande över sig.

 

Det är även dag för halvårsröntgen. Ingen kallelse till röntgen har kommit, däremot en kallelse till läkaren om 2 veckor, så jag gissar på att röntgentiden dimper ner i brevlådan under denna vecka. Vill bara skrika. Är så otroligt osugen på att sitta i det där jäkla väntrummet och vänta på att bli inkallade till läkaren. Även här är det blandade känslor. Samtidigt som jag är så tacksam över att onkologerna gett den behandling som innebär att A öht lever idag så är onkolog-avdelningen ett av de ställen jag avskyr mest att vara på. 

 

Något som känns väldigt läskigt är att jag i samband med diagnosen sa att jag är glad om A lever i fem år till. Nu har det snart gått fem år. Jag har sådan ångest över att jag sa så, samtidigt som jag vet att vad jag än sa så har det ingen betydelse för hur det hela kommer att utveckla sig.

 

Nåväl, nu ska jag fixa tacos åt 5 hungriga basktspelare, och imorgon ska jag cacha in min 40-årspresent genom att checka in på Högbo Brukshotell med min bästa vän och min syster!