Denna väntan på besked har nu börjat igen. Det är också en sån sak som en tänker att det går att vänja sig med. Jag kan meddela att så är det inte riktigt. Det som blir lättare är att en börjar lära sig hur det kommer att vara. Jag känner igen känslorna, jag vet vilka känslor som antagligen kommer att komma. Som vanligt känns det som att så fort bilderna är tagna kan varje telefonsamtal innebära en potentiell dödsdom, och därför får jag lite smått panik när Andreas telefon ringer. Den här gången känns det lite märkligt att det inte kommit någon kallelse till läkartid, den brukar alltid dyka upp i brevlådan nån vecka innan röntgen.

Nu är det djupa andetag och försöka leva så normalt som det bara går tills vi får veta vad röntgen visade.

Avslutar med en bild på fredagens smarriga middag 😊