2019 är snart slut..

...och jag vet faktiskt inte vad jag ska säga om det här året. För ett år sedan var min enda önskan att min man fortfarande skulle leva om ett år. Han lever, och just nu ser det ut som att han kommer att få fortsätta leva ett tag till. Jag har dock lärt mig att inte ta saker för givet de senaste åren. Det ser bra ut just nu, men jag är ändå alltid beredd på att mattan dras bort under våra fötter. 
 
Året som gått har vartit bra, tufft, prövande. Jag tror att vi upplevt mer än de flesta behöver uppleva under en livstid.
Vi har under året fått beskeden ´"cancern sprider sig, det ser inte bra ut, vi ver inte vad vi ska göra"(nu chansade läkarna och satte in en immunterapibehandling)
Tre lånader senare: "nu ser röntgen bra ut", 
Tre månader efter det: "ja, nu ser detut som att en tumör växt igen"
I september: "er son har adhd" (föga förvånande efter år av tjat om en utredning...)
I oktober "er son har diabetes". Lite chockartat i början, men bara att lära sig att leva med. Varken adhd eller diabetes är livshotande, och där går min gräns för acceptans just nu... 
I december: "alla tumörer har minskat, vi opereerar bort den som växt och sen ser allt bra ut". 
 
Upp och ner, berg och dalar. Jag vet fakiskt inte vad jag ska känna och tro om framtiden. Önskar att den ska bli bra. Vågar kanske tro att den ska bli okej.
 
 
I början av februari var vi på KS för A's tredje behandling med strålkniven. 2 metastaser denna gång. Detta var första gången det inte kom fram att det fanns fler metastaser efter den MR som görs innan behandlingen. 
 
 
Sportlov. Vi grillar korv med min syster och hennes familj
 
Vår! Dags att sätta upp studsmattan!
 
A myser med min systerson!
 
Det blev sommar tillslut! 
 
I Riga.
 
Ja, året har varit tufft, men ändå bjudit på solglimtar. Vad nästa år har att bjuda på vet jag inte. Men är ändå lite mer optimisisk än för ett år sedan..

Kommentera här: